:-o

Nu mindes jag just en sak! Hur jag för ett tag sedan övergick från att vilja hävda mig och bevisa min begåvning till ett mindre fåfängt ideal: att utvecklas, att lära mig saker för att det är givande i sig (nåja, men det håller som argument om man inte gräver alltför djupt så schh). Jag hade helt glömt bort det, den medvetna attitydförändringen som jag åtminstone försökte efterleva. Var det innan allt förvandlades till skit? Jag tror det. Så intressant att jag återfann just det minnet just nu. Så avlägset och ändå så aktuellt. Men nu även förknippat med ångest. Varför ligger den där ångesten i vägen som en jävla mur hela tiden?

“Everyday”

Jag tycker ofta att jag är ganska dum. Samtidigt som jag nog ändå inte tycker att jag förtjänar att tycka det. Och samtidigt som jag på något sätt är medveten om en enorm outnyttjad potential någonstans inombords. För mycket tvivel, rädsla, gammal vana… annars hade jag varit så mycket mer nu. Men än är det inte för sent. Jag måste försöka tro det åtminstone.

Min sentimentala sida är lättväckt och ibland påminns jag av någon detalj om hur mycket skönhet och djup det finns i världen och att jag har så mycket att tänka och säga om det, att det finns så mycket som jag vill dela med mig av på något sätt, till någon. Som bara går förlorat. För det finns ingen som kan ta emot det, och det finns inte tid. Och vad är egentligen poängen? Allt är så luddigt och svårt att förklara och beskriva. Skitbra, nu låter det som om jag är psykotisk. Det är snarare en sorts drömsk filtrering av verkligheten. Ett filter som låter vissa saker skina igenom desto klarare? Nåja. Jag har liksom alla andra en mängd olika filter och de får turas om.

Just nu är jag mest sömnig och trött på att inte ha en stabil dygnsrytm. De senaste åren känns inte lika hemska längre, delvis för att jag tror jag är på väg ur hela den där jobbiga situationen och delvis för att jag aktat mig för situationer som kan skapa ångest på sistone. Det blev för mycket till slut. Måste fokusera mer på mig och min framtid. Även om det ibland känns som om jag inte har någon. Jag undrar förresten om någon skulle sakna mig om jag försvann. Alltså verkligen sakna, så där som jag gör. Bära med sig mig inombords i evighet och aldrig glömma eller sluta känna något. Jag undrar…

Och så en video så klart. Planet Funk är nog det närmaste ett favoritband jag har nu för tiden.

Is this the dawning of a vacant age?
You wait for nothing and it never comes
At least you know you’re not the only one

Borde ha somnat…

…redan. Men eftersom jag inte kan sluta tänka på Polly (varför?) så lägger jag upp den här. Kanske repris, jag har så dålig koll nu för tiden. Minnet är inte vad det har varit. Det beror väl åtminstone delvis på att man konstant samlar på sig en massa ny skit. Det skulle behövas en effektivare sökfunktion till den databasen. Nåväl, det här är favoritlåten från en av de nya skivor jag lyssnade mycket på just i början när vi träffades och allt var som mest nytt och intressant och spännande och hela den baletten. Vissa saker blev ju bättre med tiden, men nu avviker jag från ämnet. Ämnet? Det finns inget ämne och ingen poäng heller. Jag ville bara länka till den här videon. Så nu gör jag det. Håll till godo.

Drömmar

Natten till idag drömde jag om Polly. För några nätter sedan drömde jag om Louise. Antar att det åtminstone delvis beror på att jag saknar dem. Men båda drömmarna var falska såtillvida att stämningen i dem var mycket mer kärleksfull och harmonisk än i verkligheten. Och med Louise hände det ju aldrig något på riktigt. Drömmar är ofta idealiserande. Mer generellt uttryckt kan de vara förstärkande och filtrerande; de renodlar en känsla eller sinnesstämning. Samtidigt som logiken får stryka på foten, för drömmar är ofta förvirrande och svåra att beskriva med ord.

Telefonsex - så funkar det

Hej alla barn. Vad gör man när man inte kan sova? Jo, man läser bloggar. Och ibland hittar man roliga inlägg. Som innehåller roliga citat. Som det här:

Många flickor och vuxna kvinnor har varit med om att bli uppringda av en man som utsatt dem för telefonsex [...] Mannen som ägnar sig åt telefonsex är en kontaktstörd man. Han är rädd att närma sig kvinnor på ett mer konkret sätt. Han tänker inte på att den han ringer upp kan bli rädd och skrämd. Han är mest inriktad på att få utlopp för sin egen sexuella spänning. De flesta män som ägnar sig åt telefonsex onanerar samtidigt, och blir upphetsade när de märker att kvinnan reagerar med att bli arg och chockad.

Ja, så beskrev Malena Ivarsson, rikets då överlägset kändaste sexolog, företeelsen telefonsex. Året var 1986 och Ivarsson var för övrigt förbundssekreterare för RFSU.

Det är tur att det inte finns en spegel som är tillräckligt stor för hela mänskligheten…

Efter skymningen…

Det känns som höst i mitt rum. Ljuset, temperaturen, tystnaden… stämningen. Den välbekanta nostalgin kommer krypande och jag blir smått melankolisk över livets gång. Vad passar då bättre än det här?

Godnatt

Hade en trevlig utekväll med Linn och ett av hennes ex som gick ganska tidigt. Kom precis hem. Vi var på ett par ställen på Medborgarplatsen, bland annat Snaps. Jag hade aldrig varit på insidan förut. Gillar lokalen. Finns en utesektion också som är lite dold bakom den stora som syns från torget. Linn var kanske en aning överförfriskad mot slutet, och jag blev orolig när jag inte hittade henne, men hon hörde av sig när hon var på väg hem så det var ingen fara. Hon är förlovad med två barn, jag är… ingenting. Nä, inte så. Men ändå. Jag vet inte. Jag vill en massa, men vad? Det är oklart. Fortfarande. Hur som helst, på väg hem åt jag lite grekisk snabbmat och beundrade den vackra unga kvinnan som suttit vid ett bord i vår närhet. Hennes gäng åt samma snabbmat som jag. Då släntrade en äldre herre fram som senare, när jag ursäktade mig med att jag skulle upp tidigt imorgon, berättade att han hette Bernte. Han berättade att han jobbat som typograf på Svenska Dagbladet och nu var sjukpensionerad och gick omkring och pratade med folk. Vi konverserade om människan, dess mörka och ljusa sidor. Bernte var mer optimistisk än jag och konstaterade att 97% av alla han pratade med var bra. Jag kontrade med att utan regler skulle även de mörda varandra (och honom). Men han tyckte att det var gott gry i mig i alla fall. Jag vet inte varför. Han kanske är lite dum.

Vad skulle Hitler säga?

Har jag redan lagt upp den här? Jag minns inte. Hade precis skaffat skivan när Polly hälsade på första gången och spelade den när vi var nakna tillsammans. Det känns ödesmättat nu i efterhand. På flera sätt. På sätt som jag inte kan förklara. Förutbestämt. Eller som en vändpunkt. Eller någonting som jag inte riktigt förstår själv. Som jag kanske inbillar mig. Allt som är klart i tanken blir luddigt och ofokuserat när det ska definieras, verbaliseras, dekoreras med språkets förrädiska symboler.

This is the last chance
The last chance to heed the call
This is the moment
The moment awaits us all
This is the last time
The last time you see my face
And this is the moment
The last chance to leave this place

Det kan betyda mycket. Det kan betyda ingenting. Det kanske bara betyder att jag är en självupptagen, självömkande, melankolisk romantiker som är dömd till ständiga grubblerier och kriser livet igenom. (Och inte förtjänar något annat.) Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin har varit lugn, trygg, harmonisk eller lycklig. Men så är ju minnet också selektivt. Och verkligheten, dvs den som finns bortom det banala, svårgripbar. Och än mer svårformulerad.

Är jag en bra människa för att jag tycker det eller för att andra tycker det? Kan andra någonsin känna mig tillräckligt väl för att yttra sig i det avseendet? Är det viktigt att jag är snäll mot min hund om jag har ihjäl några miljoner judar? Är jag svag eller stark som bryr mig? Hedervärd eller hycklande?

En tanke bland myriader

Ingenting är självklart. Och orden betyder inte det ni tror.

Igår såg jag en t-shirt med texten You alone must stand your ground. Förmodligen en popkulturell referens; kanske en låt. Men det kändes som ett tecken.

Must see TV

Nu tänker jag tipsa om två bra tv-serier. Jag har bara sett ett avsnitt av den ena och inget alls av den andra, men jag litar på min intuition och andras goda smak i det här fallet. Dessutom är det ingen som kommer att bry sig tillräckligt för att klandra mig om jag har fel i mitt kvalitets-antagande. Och i värsta fall kan man ju alltid urskulda sig med att smaken är subjektiv. Alltså:

#1) True Blood — Alan Balls (Six Feet Under) nya; om vampyrer som lever tillsammans med människor i den amerikanska södern.

#2) The Middleman — Om en superhjältes lärling. Mer om den här.

Och kom ihåg: Ni läste det här först. Eller någon annanstans.

Lycka!

Jag öppnade just en lyckokaka. Meddelandet löd:

A chance meeting opens new doors to success and friendship.

Spännande. Jag kan tyvärr inte hota med repressalier om kakan inte uppfyller sitt löfte, ty den är numera uppäten.

Jag lärde mig något ikväll också. Inget angenämt, men det är väl genom näsbrännor man lär sig effektivast, eller hur? Jag tänker inte skriva om det. Tjejer är tjejer och nu vet jag kanske lite till om hur de fungerar. Ämnet har visat sig vara fascinerande och mer komplext än jag först trodde. Undrar hur mycket mer det finns kvar att lära och hur gammal jag kommer att vara innan jag kan titulera mig expert.

Här är en söt film så länge:

Den gröna planens schack.

Mötte en av mina grannar (som jag inte känner) utanför hissen idag, tillsammans med ett antal av hans polare som av klädsel och uppförande att döma har ett visst fotbollsintresse. De klämde in sig i hissen och jag följde efter. Höll mig i ena hörnet och hoppades undgå kontakt med dessa människor vars vardag i osunt hög grad tycks kretsa kring sparkandet på en särskild sorts boll. Det visade sig fåfängt. En av dem, en lång typ med solglasögon (ja, inomhus), gurglade något mot mig som jag först inte uppfattade. Efter att jag indikerat detta upprepade han sig och till slut hörde jag att han sa “är du gårdare”, vilket jag antar betyder att han ville veta om jag tycker det är lika viktigt att heja på Djurgården som han. Tack och lov hann jag inte svara innan hissdörrarna öppnades och supporterflocken vällde ut med ungefär lika mycket eftertanke och finess som en naturkatastrof. Jag är inte säker, men jag tyckte jag såg min granne skämmas lite.

Wtf? #1

Okej.

Jag tror jag har utlovat ett antal mongo-historier här ett bra tag. Nu har det gått ganska lång tid sedan de flesta av de här händelserna, så jag har fått lite distans till dem och kan beskriva dem med mer objektivitet och utan att må alltför dåligt. Jag nedtecknar följande konflikter både för min egen själsliga renings skull och för det eventuella nöjet hos de läsare jag inbillar mig existerar.

Jag är mycket medveten om att jag inte hanterar alla situationer med största effektivitet och att jag har mina brister, gör misstag, är klumpig ibland, med mera. Liksom alla människor. Men det är skillnad mellan att göra tekniska eller strategiska fel och att begå ansvarslöst hänsynslösa handlingar eller handlingar med ont uppsåt, vars primära syfte är att skada (vilket inte betyder att jag tror på en absolut moral). Det som stör mig med dessa händelser är alltså främst att det i princip alltid finns välvilja och omtanke från min sida, samt inte minst en uppriktig vilja till ömsesidig kontakt och kommunikation som enligt min uppfattning saknas hos motparten. Dessutom vet jag mycket väl vilka typer det finns där ute, vilka sorters killar som går över alla möjliga gränser och kan vara direkt obehagliga, absurt efterhängsna, eller rentav farliga. Och jag vet så väl att jag INTE är en av dem. Vilket gör det desto mer obehagligt att behandlas som om jag vore det, när det enda jag kräver är uppriktighet och någon sorts lojalitet från dem jag betraktar som vänner eller närmare bekanta.

Nog med förspel.

Först ut är det senaste stolpskottet, Rose-Marie; en attraktiv kvinna runt 30. Jag ska inte besvära vare sig mig eller läsaren med en massa detaljer om den tidiga historien. Det räcker med en sammanfattning :

Rose-Marie och jag har pratat till och från på nätet i flera år. Det har oftast varit väldigt trevligt. Hon har haft sambo hela tiden, vilket inte har hindrat oss från att umgås virtuellt. Under hela vårt umgänge smickrade jag henne och flirtade med henne ganska mycket, om än på ett ganska oskyldigt sätt – jag förväntade mig aldrig att det skulle hända någonting på riktigt eftersom hon var upptagen.

Relativt nyligen fick vi emellertid tillfälle att träffas. Det var kväll, hon var ute med en väninna, jag hade hennes mobilnummer och vi smsade och ringde fram och tillbaka. Hon var mycket mån om att jag skulle komma till krogen där de befann sig, trots att jag förklarade att jag egentligen borde studera den kvällen. Bland annat skickade hon en bild på sig själv i sin ”bystiga tröja” för att locka mig dit. Jag föll för frestelsen och vi träffades. Hon var trevlig och hennes väninna likaså.

Efteråt passade jag på att smickra henne lite extra genom att tala om vilket intryck jag fått av henne, vilket inkluderade att jag tyckte hon var sexig. Hon verkade smickrad men påpekade också (ganska lättsamt) att hon var upptagen, vilket jag redan visste, så jag svarade att det inte var några problem och att det var upp till henne att sätta gränserna. Sedan hade vi en del sporadisk kontakt; några smskonversationer som var mer eller mindre flirtiga (hon flirtade tillbaks ganska ordentligt i minst en av dem och det var sent på kvällen; betydelsen av detta visar sig nedan) och personliga. Hon berättade till exempel om hennes hund som skulle avlivas och jag delgav min sympati. Jag provade även att ringa henne ett par gånger på dagtid utan att komma fram, varefter hon hörde av sig på helgon och frågade om jag ville något särskilt. Så långt inga konstigheter.

Nu till den bisarra vändningen. För ett litet tag sedan skickade jag ett sms till henne vid 22-tiden på kvällen (jag tror klockan var 22.12, mer exakt) med den enkla frågan ”vad gör du ikväll?”. Jag tänkte att hon kanske var ute (med eller utan sällskap) och att vi i så fall kunde ses, eftersom jag inte gillar att gå ut ensam. Svaret kom snabbt: ”Ursäkta min ton men – hurså? Jag ligger i sängen med min kille. Det är faktiskt inte helt lämpligt att du hör av dig när och hur som helst. Det borde du förstå.”

Jag blev lite fundersam och undrade över vad hon menade, men tänkte att det kanske blivit dålig stämning med hennes sambo och att hon inte kunde vara riktigt ärlig just då, så jag svarade inte direkt utan väntade till nästa dag med att skriva något i stil med ”Varför så otrevlig igår kväll? Om du inte vill ha sms efter en viss tid är det bara att säga det – helst lite trevligare. I övrigt förstår jag inte vad det är som är så olämpligt.” Hon svarade: ”Du, jag orkar inte förklara. Om du inte förstår varför det är olämpligt att du ringer mig på arbetstid (och flirtar med mig fast jag har kille) och skickar sms sent på kvällen så tycker jag att du ska radera mitt nummer.”

Naturligtvis fick jag god lust att skälla ut henne efter det, eller åtminstone påpeka att jag tyckte hennes beteende var både lågt och fegt (och dessutom helt onödigt – det var inte som om jag var ute efter något intimt när jag skickade meddelandet), men efter att ha funderat ett tag raderade jag henne istället. Det var nog bäst så.

Och vad lärde jag mig av detta? Om inte annat blev jag nog av med lite naivitet. I fortsättningen kommer jag inte att lita på att människor (tjejer) har ansvarskänsla, kurage eller ryggrad nog att stå för sin del i en relation utan alltid vara beredd på att de hellre smiter undan genom att skjuta ifrån sig skulden på någon annan (mig). Det är tydligen väldigt naturligt för vissa att när det börjar kännas fel helt enkelt svänga och bete sig som om man tvingat sig på dem eller försökt lura dem till något otillbörligt. Jag har träffat på flera tjejer som agerar på det här viset, så jag antar att det inte är helt sällsynt. Det enda tråkiga är att jag inte vill behandla de människor som faktiskt är bra på ett dåligt sätt bara för att skydda mig själv mot förväntad fittighet.

Insikt?

Grovt generaliserat: Det är ingen bra idé att bråka med tjejer. De kan vara fittiga på en nivå som jag aldrig kommer att — eller vill — nå. Bästa strategin tycks vara att ignorera och avfärda, behandla dem som djur som fått rabies eller någon annan sjukdom som gör att man måste hålla sig undan (då avlivning i detta fall inte är ett lagligt alternativ).

Tyvärr måste jag erkänna att min respekt för kvinnor i allmänhet har sjunkit betydligt de senaste tio (?) åren, i takt med att jag haft mer kontakt med dem och deras sätt att tänka. Det är på något sätt nedslående att jag alltså blivit mer sexistisk av erfarenheten, när mitt utgångsläge var jämställt, respektfullt, feministiskt och rentav beundrande. Kanske håller jag på att bli cynisk när det gäller det täcka könet. Kanske (förmodligen) är jag desillusionerad. Bitter vill jag fortfarande inte kalla mig, för jag upplever inte mig själv som en bitter människa, även om jag har en del erfarenheter i just detta sammanhang som gör mig arg och ledsen när jag tänker på dem.

Som sagt, det här är väldigt generaliserat och jag känner en hel del tjejer som är på “min nivå” också, som kan resonera intellektuellt, ta ansvar för sig själva, undvika att bli hysteriska även om något är känsligt, som förmår skilja på oavsiktligt tillfogad smärta och ont uppsåt. Som håller sig till ämnet även när det är frestande att sänka sig till personangrepp eller överdrivna känsloreaktioner. Men alldeles för många är oförmögna att leva upp till det jag tycker är en rimlig mental och emotionell miniminivå. Möjligtvis är det likadant med killar, men det märker jag i så fall inte lika tydligt, eftersom jag inte har haft kontakt med dem på samma intima vis. I ärlighetens namn måste jag dock nämna att jag naturligtvis även har träffat på killar som är minst lika oförmögna att bete sig som (vad jag vill kalla) Människor.

Iris

Inga ursäkter. Jag älskade den när jag var 22 och jag älskar den nu. Musiken och texten. Så är det bara.

And I don’t want the world to see me
Cause I don’t think that they’d understand
When everything’s made to be broken
I just want you to know who I am

Spam

Jag får massor av skräppost nu för tiden. Vissa rubriker gör mig nervös. Som den här, från Lacey Joiner:

Stop being a loser

Hur kan de veta så mycket om mig? ;)

Fler depressiva funderingar

Vilket är värst — att vara dum och okunnig eller att vara medveten och ond? Det värsta är både och. Eller för min del, att känna mig orättvist anklagad för både det ena och det andra samtidigt och inte vara riktigt säker på vad som är sant och vad som inte är det. Vem jag är, både i andras ögon och i objektiv bemärkelse. Jag är socialt påverkbar helt enkelt. Känslig. Vilket ofta hamnar i konflikt med bland annat min ärliga sida. Och jag hatar att känna mig som ett offer. Eller en förövare. Eller, återigen, både och på samma gång. Det är fruktansvärt ångestskapande.

Men ännu värre är att människor är så lättledda. Vad tror vi på nu, och vad är sanningshalten i det? Hur beräknar man den? När jag tänker på att det för inte särskilt länge sedan var förbjudet med homosexualitet, att svarta inte hade lika rättigheter och att gudsförnekande var inte bara straffbart utan att de flesta (modifiera för olika samhällen) säkerligen dessutom verkligen trodde på och var livrädda för att det fanns en Gud som skulle straffa dem om de avvek från den sanna läran… när jag tänker på detta och mycket annat blir jag mycket ledsen och orolig.

Vad är det som säger att vi vet bättre nu? Det är lätt att hävda att logik, den vetenskapliga metoden och en rationell inställning skyddar mot vanföreställningar och vidskepelse. Men jag är inte övertygad. Och även om det nu är så att vi har utvecklats, att samhället är mer rationellt i någon sorts universell mening idag än det var förut, så är vi fortfarande i grund och botten samma primitiva art som för inte särskilt länge sedan trodde saker som vi nu förkastar med självklar vämjelse. Det må kallas utveckling, men det skrämmer mig att vi fortfarande är samma varelser som gick, och i vissa fall fortfarande går, över lik för att försvara föreställningar om evig sanning och rättvisa som imorgon är borta, ersatta av något annat som den bräkande massan matats med och funnit smakligt. Det gör mig oerhört bedrövad.

Tur att det finns musik åtminstone. Följande scen är hämtad ur filmen Oldboy. Den är ganska äcklig. Men man kan höra lite av filmmusiken. Enligt min åsikt ett av världens bästa soundtrack (särskilt om man gillar minimalism åt Philip Glass-hållet) till en av världens bästa filmer. En sällsynt fantasifull och välbalanserad blandning av filosofi, ultravåld och inre turbulens, lämplig för tänkande känslomänniskor. När jag är besviken på livet tackar jag för sådana ljusglimtar.

Stackars fisk.

Blä

Och ibland är jag orolig för att jag ska göra det. Inte orka mer. Bara ge upp. Tanken är befriande när det är mycket som tynger.

Depp-poesi

Jag har mormors brödrost

Ibland blir jag orolig för att den ska sluta fungera

Som hon gjorde

Insex är inte så roligt som det låter.

Jag antar att det inte händer så mycket intressant i mitt liv just nu, för det mest dramatiska jag kan komma på att skriva om är att jag fick ett argt sms. Det handlade om en insexnyckel som jag lånade när jag köpte en loftsäng av en tjej som flyttade från huset där jag bor. Jag behövde den för att skruva ihop sängen. Skulle lämna tillbaka den när det passade. Men det blev inte av på ett tag och sedan flyttade hon till Göteborg. En tid senare fick jag ett sms om att hon ville att jag skulle skicka nyckeln till henne. Visst, tänkte jag, klart hon ska få tillbaka sin pryl. Jag är inte den som försöker sno åt mig andras saker. Men jag råkade radera hennes sms och hade ingen möjlighet att hitta hennes adress eller nummer, så jag tänkte att om hon verkligen vill ha den får hon höra av sig igen och i så fall ber jag om ursäkt. Till dess fanns det inget mer jag kunde göra. Det var ganska länge sedan. Igår kom så följande:

“Jag var snäll och lät dig låna insexnyckeln, men har inte fått tillbaka den. Vill inte skicka fler sms. Skicka den eller lämna den på Specsavers Kista galleria!”

Till saken hör att en insexnyckel kostar 15-25 kr på Clas Ohlson (såvida man inte får den gratis med något annat inköp på t ex Ikea). Jag tänker lämna minst 2-3 stycken till henne, tillsammans med en lapp med texten: “Förstår att du blev upprörd. Lägger med ett par extra så att du aldrig behöver gå utan igen.”

Och så har jag märkt två saker om Neil Gaiman:

1) Han börjar se gammal ut.

2) Han är lik Dave Gahan.

Kinsey

“And what are we to do? We turn away from matters of the flesh, and we turn to things of the spirit. Lust has a thousand avenues: The dance hall, the ice cream parlour, the tenement saloon, the turkish bath… Like the hydra it grows new heads everywhere. Even the modern inventions of science are used to cultivate immorality: The gas engine has brought us the automobile joyride, and an even more pernicious menace: the roadside brothel. Electricity has made possible the degrading picture show. Because of the telephone a young woman can hear the voice of her suitor on the pillow right next to her. And let’s not forget the most scandalous invention of all: The talon slide fastener, otherwise known as the zipper, which provides every man and boy speedy access to moral oblivion.”

En fin film, fortfarande smärtsamt aktuell.

Monster, fantasi, tvivel, förvirring…

#1

När jag var liten var jag mörkrädd. Jag vågade inte sova ensam för jag fruktade att det lurade monster och utomjordingar och spöken och andra otäckingar i mörkret. Jag hade livlig fantasi, sades det. Av någon anledning var den inte alls lika livlig om jag hade en förälder med mig. Det kändes tryggt. Vilket inte är så rationellt nu när jag tänker tillbaka på det, för om något av mina fantasifoster hade funnits på riktigt hade knappast en vuxen kunnat skydda mig.

Men det jag vill komma till är egentligen något helt annat: Jag var visserligen rädd för andra barn också; jag var en känslig, ängslig morsgris och jag litade inte på dem, av förklarliga skäl, då de knappast hade mitt bästa för ögonen. Barn är barn, inga änglar. Men det var först senare som jag insåg att det inte fanns några skräckfilmsmonster eller science fiction-varelser. Det var människor man skulle vara rädd för. Inte barn längre, inte vid det laget, jag var för stor. Barn kunde och kan inte göra mig något ont längre, de förlorade den makten för många år sedan. Jag är inte säker på hur många tioåringar jag kan klå upp nu för tiden, men jag är hyfsat övertygad om att de inte är tillräckligt organiserade eller motiverade för att jag ska behöva ta reda på det.

Om vi talar om vanliga, svenska, “väluppfostrade” tioåringar, det vill säga.

För nu kommer det riktigt otäcka: När trygga i-landsmänniskor pratar om utvalda syndabockar (som till exempel Englamördaren Anders Eklund) som sjuka, äckliga, monster och mer därtill (begreppen hopar sig utan större eftertanke och fungerar egentligen bara som markörer för avståndstagande och rädsla/avsky/förakt; till exempel förbises ofta implikationen att den som är sjuk inte är medveten om eller ansvarig för sitt eget beteende) så missar de att det finns en stor och farlig omvärld där ute, utanför våra trygga svenska gränser inom vilka allt som avviker från det mellanmjölkiga tillrättalagda vardagslunket med fem arbetsdagar följda av helg med mer eller mindre obligatoriskt intag av alkohol, upprepat från adolescensen till dödens inträde (eller åtminstone till pensionsåldern).

Var var jag? Det här börjar likna stream of consciousness. Men jag hade en poäng när jag började, det vet jag. Jo, det folk glömmer, till och med när de ohämmat ger uttryck för sin egen hatiska blodtörst, är att människor är monstruösa. Vi har det alla i oss, det destruktiva, det onda, det grymma, det sadistiska, det självförnedrande och så vidare.

Även barn.

Visst, det är hemskt när barn råkar illa ut och utnyttjas som soldater i tredje världen eller när de blir förhärdade gängmedlemmar i fattiga områden, men glöm inte att det dessa barn gör också är fruktansvärt, inte bara det de råkar ut för. Vi kan alla utropa oss till offer, även vuxna, även de som “borde förstå bättre”, som borde “ta sitt ansvar”. Bland annat eftersom ingen av oss egentligen har en fri vilja.

Jag tror alla kan hålla med om att hur man än ser det är viljan inte fullständigt fri, eftersom vi alla är begränsade av personlighet, uppfostran och inte minst socialiseringen in i en viss kultur med alla dess kollektiva föreställningar, normer och värderingar. Jag går dock ett steg längre. Enligt mitt sätt att se på det är viljan inte fri över huvud taget. Vi är styrda av inte bara miljö utan även arv och dessa båda faktorer bildar en fullständigt obeveklig deterministisk (eller probabilistisk) ram som speglar ett likadant universum. Det som sker, sker på elementarpartikelnivå och står fullkomligt utanför all medveten kontroll — inklusive varenda liten detalj i våra tankar och vårt beteende. Fullständigt. Undantagslöst. Det finns ingen anledning att tro något annat, inte med den kunskap vi hittills har om hur universum fungerar. Detta är ett problem för både fysiker och filosofer som vill tro på den fria viljan. Men samtidigt är det alltför abstrakt för att vanliga människor ska skänka det en tanke, trots alla de orimligheter och all inkonsekvens som uppstår när vi ska försöka bestämma rimliga gränser för sådana praktiska saker som hur skuld och ansvar bör fördelas i samhället.

Nu har jag tappat bort mig igen. Vart ville jag komma? Till att det som bortförklaras med att enstaka människor eller grupper är dåliga, sjuka, hemska och så vidare, i själva verket (oftast) är väldigt allmänmänskligt beteende. Diverse psykologiska experiment (se t ex Zimbardos Stanford Prison Experiment och Milgrams lydnadsexperiment), hela världshistorien (slaveri, folkutrotning, imperialism, rasism…) och vår nuvarande omvärld (krig, tortyr, våldtäkt, terrorism, förtryck…) talar sitt tydliga språk. Monstren finns inte mitt ibland oss, förklädda till vanliga människor. De finns inom oss och är vanliga människor.

Jag lånar ett citat från Crash som avslutning på den här lilla krönikan:

You think you know who you are. You have no idea.

Försök förstå det om du kan.

#2

Ibland fastnar jag i en tanke och kan inte komma loss. Det handlar om upplevelsen av att vara jag. Självmedvetandet. Vad består det av, vad innebär det? Vad betyder det att jag uppfattar mig som en individ, skild från alla andra, en separat existens, och i förlängningen, att alla andra har en liknande uppfattning om sig själva? Är det verkligen så? Och när vi försvinner, vad händer med den upplevelsen då? Försvinner den också? Vad är det som gör att upplevelsen är så konstant, så stabil, så kontinuerlig, när vi faktiskt förändras hela tiden och inte alls är samma person från år till år? Och vad är det som gör att den inte flyter omkring mellan olika individer? Varför stannar den hos samma fysiska kropp livet ut? Kan det tänkas att inte min faktiska existens, det som är mitt unika jag, men upplevelsen flyttas till en annan kropps fysiska inkarnation, eller till och med att den redan finns där, hos många olika? Om många människor har en liknande självuppfattning, hur lika måste de vara för att kunna sägas vara samma, (betänk att självet förändras över tid, så att ett medvetande inte är samma i strikt betydelse ens i samma kropp). Det krävs tid och tankearbete för att formulera de här frågorna bättre och jag misstänker att det inte finns några svar på dem. Kanske är de rentav helt fel ställda. Men de fascinerar mig. Jag borde läsa mer om medvetandefilosofi.

En rolig sak som hände igår

Det var soligt med massor av söta, lättklädda flickor ute, och jag hade varit och handlat. Stod vid min port, hade just ställt ner matkassarna när en man i övre medelåldern närmade sig med det uppenbara uppsåtet att öppna dörren. Så jag lät honom göra det. Men han hade lite problem att hitta rätt nyckel, och detta famlande bildar bakgrunden mot vilken följande replik ska tolkas:

“Jag kommmer… tror jag… någonstans.”

Han verkade fullt allvarlig och helt omedveten om det uppenbart ekivoka i formuleringen.

Sedan träffade jag en väldigt trevlig ung dam i hissen som jag passade på att flörta med över en bedrövlig lapp om ventilbesiktning som vi bägge hade fått i brevlådan.